Enligt siffror från World Customs Organization förlorar modeindustrin uppemot 9,2 miljarder US dollar varje år på grund av kopiering. Mer än 80 procent av de kopierade lyxvarorna härstammar från Asien och framför allt från Kina. Utvecklingen av moderna teknologier såsom internet har medfört att dessa illegala aktiviteter har utvidgats till den virtuella sfären. Kopiorna har alltså blivit alltmer tillgängliga. Louis Vuitton, vilket är det i särklass mest kopierade lyxvarumärket, investerar årligen uppemot 18 miljoner US dollar för att strida mot kopieringen. Även om både den kinesiska regeringen och lyxvarumärkena själva gör stora ansträngningar för att bekämpa kopieringen så har det visat sig att dessa aktiviteter inte är tillräckliga. Lagbrytarna åker sällan fast. Denna business har faktiskt större potential än droghandeln då den är oerhört lukrativ, straffen är relativt låga och det är lätt att komma undan. Detta har lett till att nya trender i kopiering har introducerats vilka inkluderar kvalitetsförbättringar och mer sofistikerade distributionskanaler.

Kineser älskar varumärken – ju exklusivare desto bättre!
Kineser älskar varumärken. Alla vill ha och ju exklusivare desto bättre. I Europa och USA kan man se en utveckling som går åt motsatt riktning, vilket jag tycker är ganska intressant. På senare år har man blivit alltmer motståndare till varumärken, globaliseringen, materialism och kommersiell propaganda. Människor vill i allt större utsträckning återvända till den mer naturliga och ekologiska livsstilen utan en massa märken. Utvecklingsländer som Kina befinner sig fortfarande i en moderniseringsfas med en dynamisk inhemsk marknad. Anti-branding och anti-globaliseringskänslor existerar således knappt. Eftersom kineser älskar varumärken och eftersom många inte har råd att köpa de äkta varorna är kopior ett alternativ för dem som vill ta del av den varumärkesfyllda livsstilen.

Kopior, kopior, kopior… Hafsigt och slafsigt. Det är inte mycket kärlek eller omtanke bakom dessa plastiga kopior. (bild lånad från denna sida).

Kinesisk mentalitet att kopiera
Kampen mot kopiering blir ännu svårare med tanke på att Kina inte har någon historik av immaterialrätt. Snarare har kopiering varit en av hörnstenarna i landets kulturella historia. Konfucius var den första att demokratisera utbildning och han uppmuntrade kopiering av de stora vetenskapsmännens verk som ett sätt att sprida kunskap. I något modernare tider har Kinas kommunistiska ledare deklarerat att staten, snarare än individer och företag, äger all egendom. De första patent- och varumärkeslagarna stadgades inte förrän på tidigt 1980-tal och detta skapade ett stort dilemma i ett land med ett så starkt arv av kopiering.

Processen för att lära sig det kinesiska språket är också en process av att kopiera som ett sätt att komma ihåg åtskilliga tusen karaktärer. I den kinesiska mentaliteten är innebörden av ”lära” och ”kopiera” nästintill synonyma. Om någonting är beundrat och värt att lära sig från, blir det naturligt att man kopierar detta. I Kina har alltså kopiering alltid varit en accepterad inlärningsprocess och att kopiera konstnärliga storverk har varit en normal inlärningsprocess.

Vad kan sägas från allt detta?
Jo, det är ganska så uppenbart att kopiering är ett stort problem för många  exklusiva varumärken, såsom Louis Vuitton. Det har visat sig att ju större brand awareness (medvetenhet kring det särskilda varumärket) ett internationellt lyxvarumärke besitter, desto större är risken att det förlorar stora summor på grund av kopiering. Detta medför nämligen att stora summor måste läggas på legala tvister för att skydda sina rättigheter. Varumärkena därav både vinner och förlorar på att få mer brand awareness på den kinesiska marknaden. Detta är en del av spelet ett starkt lyxvarumärke måste spela eftersom kopior och förfalskningar har en skadlig, om inte ödesdiger effekt.

Så vad tycker jag själv?
Personligen gillar jag inte kopior. Inte alls faktiskt. För det första kan jag se att det är en kopia och jag tycker ofta att det ser plastigt och billigt ut. Det må finnas undantag men de är få. Materialet är ofta billigt, sömmarna är sneda och fula och det är skavanker här och var. Dessutom är kvaliteten i nästan alla fall undermålig. Knappar faller av efter ett par användningar och sömmar går upp. Nej, det går liksom inte att jämfört!

Personligen gillar jag att mixa billigt med dyrt och jag är ett STORT fan av till exempel H&M. Jag säger alltså inte att jag bara går omkring i dyrbara märkeskläder. Det skulle min plånbok inte klara av. Men ”Bags, Watch, Lookie, Lookie” tackar jag vänligen nej till. Trots att det finns ett enormt stort utbud här i Shanghai av kopior och man ibland blir frestad (det är ju så billigt!), har jag valt att ta avstånd från alla dirty copies. Jag har dock gjort ett par misstag – såsom i vintras när jag gick och köpte en fake-jacka av märket Moncler på den populära fakemarknaden (för att hålla mig varm i den bistra vinterkylan) – för 1500 kronor! Jag tror att jag prutade i flera timmar men fick inte ned priset mer än så. Och 1500 kronor är faktiskt mycket pengar för något skit som bara går sönder. Direkt när jag kom hem trillade en knapp av. Ja, men tack för den!  För dessa pengar hade jag nästan kunnat få två vinterjackor från H&M som i alla fall hade hållit en hel vinter. Nej, jag tycker inte att det är värt det. Sedan hur andra resonerar och vad andra väljer att lägga sina pengar på, det angår inte mig. Alla får göra precis som de vill. Men detta är min ståndpunkt. Jag gillar det inte och jag vill helt enkelt inte bidra till den typen av industri.

KRAMAR

Källa: Den mycket intressanta boken Luxury China – Market Opportunities and Potential av Michel Chevalier och Pierre Lu som publicerades 2010.